Inte bara (S)VT utan även S(V)T

Gårdagens uppdrag granskning handlade om svensk utrikespolitik. Detta hade kunnat vara ett bra och viktigt ämne, men tyvärr så blev det istället ett groteskt propagandaprogram.

"Problemet" som huvudsakligen togs upp var att Sverige är alltför Bush-vänliga, och allför kritiska mot Kuba. Bara detta är naturligtvis en helt absurd tanke! Alla som följer nyhetsrapporteringen och samhällsdebatten vet förmodligen att nästan alla medier älskar att hata USA, och är väldigt duktiga på förvränga sanningar, allt för att kunna sätta dit USA och George Bush.

Men åter till dokumentären. Huvudargumnetet var att USA:s fångläger, Guantanamo, är ett minst lika allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna som de saker som sker på Kuba. Organisationer som Amnesty och Human rights watch utalade sig som vanligt starkt kritiskt, medan man som vanligt undvek att ta upp det verkligt intressanta sakerna om detta läger.

Nämligen att de fångar som sitter där är de som vägrat samarbeta och bedöms ha varit de mest aktiva i kampen för Talibanerna.

Ett annat problem med lägret är att fångarna inte får utvisas till länder där det förekommer tortyr. Tyvärr kommer alla fångarna från sådana länder.

Det sista problemet som missades i programet är följande. FN- rapporterna som kritiserat fånglägret kommer från länder som Iran och Saudiarabien. Länder som aktivit har något emot USA och följdaktilgen inte kan räknas som någon objektiv källa.

Avslutningsvis har programmet fel i sak. Dödsstraff förekommer i motsatts till vad programmet angav aktivt på Kuba och Sverige har ytterst aktivt stött Kuba och diktator Fidel Castro. Medan man har kritiserat demokratin USA flera gånger. Statsminister Olof Palme har haft officiella statsbesök och kramat om Fidel Castro. Därefter var han mycket konfunderad varför han inte inbjudits till att träffa USA :s president. Även tunga svenska utrikespolitiker som Östen Unden och Pierre Shorie har flera gånger uttryckt vördnad för diktatorn på Kuba men nästan oavbrutet kritiserat USA. Detta krypande för diktaturer borde vara iögonfallande och inte att Laila Freivalds åtminstonne en gång uttryckte oro över att antalet kubaner som sattes i fängelser på livstid på grund av demokratiska åsikter ökade.